Min familj & släkt har stor förståelse och är ett bra stöd, min syster är också bipolär och finns misstanke om att några till i släkten kan vara drabbade även om de "bara" är diagnosticerade med depression.

Inte för att jag vill att andra i familjen ska vara drabbade, men det är ganska skönt att de är det för då har de en helt annan förståelse för hur man själv mår och att man kanske inte alltid klarar eller orkar göra vissa saker som andra friska personer tycker är helt självklart att man ska kunna göra.

Jag har även flera vänner & bekanta som är bipolära och vi hjälps åt att stötta och peppa varandra och hjälper varandra med olika saker vid behov, tex en nära vän som ofta får läggas in på psyket, då ställer jag upp som hundvakt om jag har möjlighet just då.