Jag och min make vill skaffa barn. Vi har läst väldigt mycket skräckhistorier om barn som blir omhändertagna av socialen för att föräldrarna har psykisk ohälsa. Nu är vi rädda att skaffa barn pga risken att bli av med dem.

Vi själva tror inte att våra svårigheter kommer stå i vägen för att ge barnen allt de behöver, men det betyder väl inte så mycket när det kommer till vad myndigheter anser. Självklart kommer det finnas svårigheter, men det är ju skillnad mot att det skulle vara omöjligt.

Både på psykiatrin och habiliteringen anser de att det inte skulle vara ett hinder för oss att skaffa barn. Men samtidigt ansåg de att jag skulle kunna ta körkort trots min sjukdom och det fick jag inte ändå av Transportstyrelsen. Så myndigheterna har ju sista ordet, oavsett vad andra tycker.

Jag har bipolär sjukdom typ II som de är osäkra på. Jag har återkommande depressioner. Jag har även Autism nivå 1 och ADHD. Min make har ADHD och ska utredas för autism. Jag har ansökt om sjukersättning och sjukpenning efter aktivitetsersättning. Min make arbetar heltid. Vi är 28-29 år. Vi har båda även en del fysiska begränsningar. Vi får hjälp med alla våra besvär.

Vi har verkligen tänkt igenom detta och pratat om hur vi vill göra med uppfostran och hur vi inte vill göra osv. Det är inget lättvindigt beslut och det är inte så att vi råkar bli med barn, som många annars blir. Vi vill vara förberedda, gå alls kurser man kan och bli de bästa föräldrarna man kan bli.

Men vi är ändå oroliga. Jag vill inte skaffa barn om de inte kommer få vara med sina föräldrar. Vad tänker ni? Vad vet ni om detta med socialen och risken för omhändertagande osv?

//Hannah