Anhöriga

Arbete, framtid och lycka - hur har det gått?

2018-05-14 20:58 #0 av: Anonym

Jag har en vän vars barn insjuknat i sjukdomen.

Just nu ser det kaotiskt ut med framtidsplaner och drömmar även om medicinering påbörjats.

Pressen och stressen är hård både på föräldrar syskon och den som har sjukdomen förstås.

Hur har det gått för er? 

Visst finns det en ljusning med framtida arbetsmöjligheter trots att man har en diagnos?

Kan ni ge lite ljusa glimtar i bedrövelsen!

Anmäl
2018-06-02 17:52 #1 av: Emgli

Hej!

Jag har precis genomgått utredning och fått min diagnos. Det har varit turbulent det senaste, mycket att ta in och tankar som spökar. Vad kommer det bli av mig liksom? Jag har haft symptom sen 2012, men varken jag själv eller någon i min närhet har haft kunskap kring sjukdomen och vad den innebär. Därför har jag inte sökt hjälp tidigare. 

Anyway. Jag är själv bekant med tanken på "vad kommer det att bli av mig? osv och sanningen är.. ja, det är kämpigare för oss med bipolär sjukdom, men det är också väldigt individuellt. Sjukdomsbilden kan se väldigt olika ut. Själv är jag mer eller mindre säker på att jag aldrig kommer att klara ett "vanligt" dagsjobb, ett sådant som omgivningen pressar och pushar på en att en ska ha. Annars är det inget "riktigt" jobb, right? 

Det handlar om att hitta sin egna väg. Att skapa möjligheter som fungerar pararellt med individens sjukdomsbild. Själv har jag alltid drömt om att bli författare och jobbar för närvarande med att redigera min debutroman (med uppföljaren påbörjad).  Utöver det är jag och sambon i startgropen kring ett företag vi tänkt starta, som helt och hållet kommer att skötas på nätet. 

Det finns oändligt med möjligheter, men då måste individen själv se de möjligheterna och satsa! Jag tror att det många gånger handlar om självinsikt och då måste en ju ha kommit en bra bit på vägen. Jag har bearbetat min sjukdom och varit helt förstörd.. För varför kan jag inte bara vara som "alla andra"? Varför kan jag inte göra saker andra kan? Osv. 

Det är viktigt att omgivningen och definitivt föräldrarna finns som stöttepelare i barnets liv. Det är viktigt att de inte pratar om sjukdomen som något ödesdigert som kommer att förstöra barnets framtid, mål och visioner. Se det istället som en styrka, som en kanal till en väldigt sympatisk och empatisk individ, som ett kärl till kreativitet och målinriktning. Vi är så vana vid att se på exempelvis arbetslivet som något inrutat och konkret. Det finns många vägar att gå och kan individen ifråga (med åldern.. oftast) komma till självinsikt, kan hen också ta reda på vad som fungerar för hen själv och vad som inte fungerar. 

Nu har jag babblat på. Jag hoppas att du åtminstone kan få ut något av mitt svar här. Och slutligen..

Se inte en diagnos som en dom. Se den istället som ett verktyg inför livet, som en spade att frigöra vägen framåt!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.