Depression

Orkar snart inte mer

2017-08-05 21:28 #0 av: Anonym

Jag är bipolär typ 2 och har i princip ständiga depressioner. Får ett par, tre, fyra hypomana skov men det är depressionerna som är värst. Jag äter litium, går hos psykolog, försöker leva ett nyttigt och aktivt liv (har hund) men inget hjälper. Jag gråter varje kväll på balkongen för att jag vill att allting ska ta slut. Kommer det ens bli bättre? Det har inte blivit bättre på ett bar år så jag har inte så mycket hopp kvar.

Anmäl
2017-08-06 17:29 #1 av: Garm

Jag har själv haft väldigt långa depressioner och har känt det som att det aldrig tar slut. För mig blev det långsamt bättre efter det senaste långa depressiva skovet som varade över ett år (med blandepisoder samt djupare depressioner). För mig var det nog medicinerna, tiden och vetskapen om hur det låg till som var den avgörande faktorn. Jag stressade inte heller med att försöka må bra, utan det fick ta tid.

Har du pratat med en läkare om att kanske få en till medicin som ska stärka golvet, så att säga? För mig räckte det inte med en medicin, utan jag behöver en som stärker taket och en som stärker golvet, så udden tas av skoven. Du verkar vara svårbehandlad, precis som jag, så du kanske behöver bita i det sura äpplet och få fler mediciner som hjälper varandra med att hjälpa dig komma ut ditt skov?

Har du någon vän du kan försöka umgås med när du mår lite extra dåligt? För mig fungerar det ganska bra med att försöka distrahera mig från det negativa som härjar i mig genom att prata och umgås med vänner. Kanske är jag inte världens roligaste att umgås med i de fallen, men det är för mig ett bra sätt att försöka tänka på annat.

Jag hoppas verkligen du kan hålla ut. Jag hoppas också att läkare lyssnar på dig och förstår de måste hjälpa dig lite mer akut.

Anmäl
2017-08-06 17:56 #2 av: Anonym

#1 Det där låter precis som jag! Tror mina hypomana skov är blandepisoder för känslan av nedstämdhet tränger fram ändå. Tack för tips! Jag är så rädd för att gå upp mer i vikt (har gått upp 12 kg i år för jag har mått så dåligt) och typ alla mediciner har ju viktuppgång som biverkning... Ja, jag har både vänner, sambo + sambons familj jag kan prata med (har ingen bra relation med min egen) så det känns skönt. Jag mår också bättre när jag umgås med vänner för då pratar man ju om annat. Tack så mycket! Jag tycker läkarna tar mig på allvar men jag vet liksom inte vad jag ska be om för hjälp för det känns som att INGET funkar.

Anmäl
2017-08-06 23:41 #3 av: Garm

#2 Berätta för läkaren om din rädsla för att gå upp mer i vikt, så kan de hitta såna som inte ger viktuppgång. Jag berättade för läkarna att jag absolut inte ville ha mediciner som orsakar viktuppgång och de lyssnade på mig. Jag äter inte litium nu, men gjorde det i början efter att jag fått min diagnos. Satte ut den på grund av biverkningar och fick testa annan medicin och hamnade efter några års testande på Abilify och Ergenyl. Jag vet inte hur de skulle fungera på dig och med litium, men jag ville visa för dig att det finns mediciner som inte ger viktuppgång.

Skönt att du har vänner, sambo med familj som du kan vända dig till för både stöd och distraktion. Det underlättar mycket att inte vara ensam med sina tankar och känslor och får tänka på annat en stund, vilket du vet. Fortsätt umgås med dem, även om det känns tungt och om du är energilös. Se även till att sova ordentligt, för skov kan påskyndas och förlängas om du sover dåligt. Mina skov, särskilt de maniska, förvärras och påskyndas om jag inte sover som jag ska. Dock svårt att få sömnen att fungera ibland.

Förstår det känns som om att inget funkar. Det tar ju sån tid för mediciner och annat att ge resultat, så man måste ha tålamod. Lätt att säga, svårt att ha. Man vill ju må bra nu, direkt.

Anmäl
2017-08-07 12:12 #4 av: Anonym

#3 Jag ska prata med läkaren! Har tid i augusti någon gång tror jag så då kan jag passa på att bolla tankar... Jag har bara ätit litium sedan slutet av februari och de hävdar att de kan ta upp till ett år innan man märker full effekt. Den hjälper lite, det måste jag säga. Har inte alls lika kraftiga hypomanier längre. Men depressionen verkar vara en svårbehandlad j*vel. 

Ja, det är jätteskönt att jag har bra stöd från min omgivning. Ibland är det verkligen svårt att orka umgås men jag känner mig alltid bättre efteråt... Det allra svåraste är att ta hand om sig själv tycker jag. Att duscha, borsta tänderna, träna, äta rätt etc... 

Ja, det är verkligen svårt med tålamodet... Är du typ 1? 

Anmäl
2017-08-07 16:48 #5 av: Garm

#4 Ja, det kan ta över ett år innan man vet om medicinerna fungerar, vilket känns helt galet. Tyvärr är det dock så, men det gör det ju inte lättare att leva med problemen. Jag har själv också svårare depressioner och läkarna ansåg det var viktigare för mig att råda bot på dem före manierna, som inte var så extremt uttalade så de skapade inte fullt så svåra problem. Manierna (eller hypomanierna) är oftast lättare att leva med om man tar udden av dem, så de brukar inte vara akut att åtgärda dem om man inte skapar svåra situationer för sig själv i dessa skov. Depressioner brukar ses som allvarligare, särskilt om det finns självmordstankar eller "jag vill att allt tar slut" tankar med i bilden.

Depressionerna brukar för mig kännas så mycket tyngre när jag lever i dem, än vad manierna gör. Det gör, som du säger, allt svårare. Jag tappar intresset för exakt allt och att ta hand om mig själv faller långt ner på listan över sånt som ska orkas göra på en dag. Jag funderar på att försöka skriva en bas-lista över viktiga saker att göra under en dag, inför nästa depression, så jag har något som påminner mig om att äta och duscha och borsta tänderna. Kanske kan det fungera? Jag vet inte, men det kan vara värt ett försök. Jag blir dock väldigt handlingsförlamad när jag är i ett depressivt skov, men det kan inte skada att ha den där listan ändå.

Ja, jag är typ 1, men jag har inte fullt så vansinniga maniska skov, så de är nog lite mer som hypomanier. Däremot har jag tydligen lättare psykoser när manierna blir lite svårare.

Anmäl
2017-08-07 18:33 #6 av: Anonym

#5 Helt sjukt ju. Vet du varför det är så? Antidepressiva brukar ju hjälpa nästan direkt i alla fall. Håller med om att hypomanierna är mycket lättare att leva med, även om jag har mkt mer ångest då. Under vinterhalvåret är mina depressioner väldigt djupa. Jag är näst intill sängliggande och orkar ingenting...

Handlingsförlamad är verkligen ordet!!! Bra idé med att ha en lista. Det kanske man ska prova. Mår du också mycket sämre när det är stökigt? Jag blir 100 x mer handlingsförlamad om det är stökigt i lägenheten...

Okej! Vad är kriterierna för att man ska vara inne i en lätt psykos?

Anmäl
2017-08-08 15:41 #7 av: Garm

#6 Jag vet tyvärr inte varför det är så. Har aldrig fått det förklarat för mig ordentligt när jag frågat läkare om det. De vet nog inte heller varför alla gånger.
Det där med ångest känner jag igen, men för mig är det nog mer så när jag är i ett depressivt skov eller har lågt med energi som ångesten kommer krypande. Får det vid maniska skov också, men jag tror inte det bekommer mig lika mycket då. Det låter otroligt jobbigt att bli så förlamad under vintern. Kanske kan du prova ljusterapi? Jag vet inte alls om det kan fungera för dig, men det är rätt vanligt att behandla höst- och vinterdepressioner med det.

Jag mår sämre när det är stökigt ja. Det blir liksom mer som hänger över en då, saker man måste göra. Det blir för mycket och så blir jag ännu mer handlingsförlamad.

Jag har nyligen fått veta att jag haft psykoser som inte varit så allvarliga, så jag har inte direkt någon bra koll på kriterierna för det. Jag får lite tankekaos och tänker tusen olika saker på en gång och kastar mig mellan ämnen när jag pratar med någon och inbillar mig att folk tänker saker som de egentligen inte tänker. Jag kan även bli känslomässigt avtrubbad och tom. Vet inte hur det är för andra som får psykoser, men för mig är det inget större problem, det händer så väldigt sällan så det är ett "lättare" problem. Jag hör inte röster eller tror jag är förföljd eller avlyssnad eller nåt sånt, så det är lugnt.

Anmäl
2017-08-08 19:31 #8 av: Anonym

#7 Konstigt det där. Jag har sällan ångest i depressiva skov faktiskt. Hade mer beskrivit det som en orokänsla i magen eller en kronisk stress, men inte ångest. Fast jag är ganska hård när det gäller definition av ångest eftersom jag led av panikångest syndrom i ett år pga tvångstankar för några år sedan. Har också hört om ljusterapi men tror inte det kommer hjälpa... 

Okej! Intressant. Så har jag det aldrig. Skönt att det inte påverkar dig för mycket i alla fall!

Anmäl
2017-08-14 21:11 #9 av: OrangeKraft

Som du vet är du inte ensam och som du förstår finns hjälp att få, men du har ännu inte fått den. Ge inte upp!
Jag vet inte om det hjälper dig, men jag delar ändå den hjälp jag själv fått efter att ha varit nere i det djupaste mörkaste läget där du befinner dig, kan jag gissa. Är typ 1 enligt läkare men typ 2 enligt psykologen. Har tagit Lamictal i två år och eftersom mitt liv blev stabilare men tyvärr "jämngrått" så fick jag för ett halvår sedan Valdoxan. Mått jättebra sen dess. Vissa veckor nästan lite för bra, nära manisk, men livet känns lätt och ljust och jag har inte haft så mycket lust och ork, sen jag var tonåring. Andra saker har också spelat in. T ex att jag har börjat skriva dagbok. Inte varje dag men ungefär så ofta som jag har behov av att prata med någon. Det har hjälpt jättemycket! Hoppad du snart känner dig lite gladare och börjar duscha och äta utan alltför mycket mot-stretande. Det kommer att bli bättre, när du hittar ditt sätt och det kommer du att göra. Helt säkert!

Anmäl
2017-08-19 23:49 #10 av: Anonym

#9 Tack! Men jag förstår inte vad mer hjälp jag skulle kunna få dock... Tack för dina fina ord! Det värmer lite. 

Dock har jag typ bestämt mig. Jag vill faktiskt inte leva så här. Men jag tänker inte göra något förhastat såklart. Men varför är det så tabu med självmord till exempel? Har man inte rätt att bestämma själv? 

Anmäl
2017-08-30 18:01 #11 av: Garm

#10 Bestämma själv har man väl rätt till, men det är inte alltid bästa lösningen att ända det hela. Jag har själv haft självmordstankar och vet hur jobbigt och förvirrande det är. Har också känt att jag inte vill leva såhär, men inte velat direkt dö, bara sluta existera. Varför det är tabu vet jag inte, men det har kanske med mer religiösa skäl att göra. Inom kristendomen är det ju en synd och vi har väl indoktrinerats till sånt tänk, även om vi inte tänker direkt p "synd" idag så har det ju blivit något fult. Bara spånerier från min sida...

Hur har du det nu, hur går det för dig? Får du hjälp med ditt mående?

Anmäl
2017-09-03 00:37 #12 av: Anonym

#11 Varför inte egentligen? Om man vet att man kommer ha det ganska miserabelt för resten av livet (bipolär sjukdom är ju något man har hela livet). Visst, man kanske får det lite lättare men skoven kommer ju typ alltid tillbaka någon gång. Jaaa, så är det nog. Äh, det går väl sådär men det funkar ju. Jag får ju hjälp i den bemärkning att jag går till psykolog, äter mediciner och har en fast kontakt med min läkare. Så ja, jag får väl hjälp. Men inte hjälper det mycket Ledsen 

Anmäl
2017-09-03 02:14 #13 av: Anonym

Här är en annan anonym typ...  Skämtar

Livet Är ett helvete! Är själv bipolär,  har diabetes typ 1 sen barnsben, har skolios och en neurologisk sjukdom utan bot som försämras. Men inte får jag ge upp och göra det enkelt för mig för det...

Anmäl
2017-09-03 21:08 #14 av: Garm

#12 Det finns väl egentligen inget som hindrar att man gör slut på det på egen hand. För det mesta är det dåliga måendet med självmordstankar övergående, även om det inte känns så i stunden. Jag har ju själv haft svåra depressioner med självmordstankar och tankar om att det vore skönt att slippa existera, men som jag sa i ett tidigare inlägg så har jag inte direkt velat dö (tror jag). Jag kan tyvärr inte minnas känslan i mina självmordstankar just nu, då jag har svårt att komma ihåg känslor när jag inte är i dem längre. Jag ville säkert bara dö då, mitt i det när det var svårt.

Jag vet inte hur du känner det, för jag är inte du. Kan inte låtsas veta hur det känns för just dig. Jag vet bara att jag själv fick adekvat hjälp efter många år och är nu någorlunda fungerande. Det är väldigt tråkigt att du mår så dåligt som du gör trots hjälp, jag önskar att hjälpen var hundraprocentig för dig. Långa depressioner tär fruktansvärt på psyket.

Det låter så dumt att säga det, men håll ut!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.