Mani/hypomani

Tänk om jag är bipolär? Inte värt att leva isåfall

2017-01-22 20:04 #0 av: mjaoooo

Ursäkta för den pessimistiska rubriken, men känns lite så just nu.
Har stått i kö för ADD/autismutredning i 3 år, ska väl snart komma igång hoppas jag. Är diagnostiserad med gad (generaliserat ångestsyndrom)
Har aldrig misstänkt bipolär sjukdom, fyllde till i ett formulär första gången jag var i kontakt med psykiatrin där jag svarade nej på alla frågor om jag upplevt någon mani, läkaren sa att de var lite konstigt att jag svarade nej på allt.
Iallfall har jag tänkt, sett tillbaka på mitt liv.. jag har fått för mig att bipolär endast innebär typ jättedeprimerad några månader sen normal ett tag sen extremt manisk ett par månader, inte vetat att det fanns hypomani som är mildare än att vara manisk. Så jag har helt uteslutit den diagnosen.
Min pappa var bipolär när han levde, och min faster är det. 
Jag har aldrig upplevt mig som manisk, har sedan i början av tonåren varit väldigt nere och ångestfylld, vissa perioder har varit bättre, men det tror jag har att göra med livförändringar. 
Började med velnafaxin ¨för ca 3 år sedan. Blev ett tag väldigt olik mig själv, blev ''normal'' det var vid juletider så jag köpte massa julpynt, bakade julgodis, ville bjuda hem släkten till mig på julafton och stå för mat och dylikt. 
Inte likt mig. Fast jag har aldrig gjort galna saker, såsom min pappa gjorde, ställde en julskinka utanför dörren i mammas å min trappuppgång mitt på natten. 
Men har nu läst mig till att det finns massa olika typer av sjukdomen. 
Har alltid velat leva lite farligt, inte farligt men går igång på kickar, velat testat olika droger, snattat, skadegörelse, bedrägeri. Har svårt att känna empati om jag sårat någon. Känner ingen ånger alls för allt dumt jag gjort som varit olagligt. 
Nu sa jag till läkaren att jag vill göra om de där formuläret. 
I längre perrioder mår jag väldigt dåligt, till och med tänkt på självmord, helt apatisk. Sen blir jag lite mer normal, men har ändå ångest. Sen finns de kortare perrioder då jag inte har så mycket ångest, känner mig gladare, men då kan jag inte nöja mej med det, då blir jag uttråkad och det är då jag vill hitta på massa dumt, såsom shoppa upp mitt socialbidrag, ta droger, träffa folk. Fast är egentligen inte så social av mig. Har tom känt av lite förföljelsemani. 
Skurit mig har jag oxå hållt på med, men inte så mycket. Ibland är mitt självförtroende på botten och jag tycker att jag är sämst och vågar knappt visa mig ute. 
Ibland känner jag mig bäst, jag vet bäst, jag gör vad jag vill osv. 
Ja asså jag vet inte.. är så svårt de här. Aldrig blivit hjälpt av antidepresiva. Bara Mirtazapan men gick upp så mycket i vikt så slutade, den tog bort min ångest helt. 
Allt känns så luddigt i mitt huvud och jag vet inte riktigt vem jag är, och vad jag vill. Har inget konsekvenstänkade, utan gör mig det som faller in och tänker att det löser sig. 
Har humörsvängningar, tål inte kritik utan börjar då skrika, ibland är jag en aning uppkäftig och otrevlig, fast jag tänker inte på det. 
Vad tror ni? Vill veta era tankar ni får av att läsa inlägget.
Och hur ser era skov ut? Man har ju inte bipolär som barn vad jag förstått? hur och när börjar det? Är så rädd ;(

Anmäl
2017-01-23 18:52 #1 av: IaMiaMaria

Det går ju inte att ställa diagnos så här. Men din beskrivning låter inte som enbart bipolär tycker jag.

För mig ser det ut ungefär så här, då jag har diagnosen bipolär typ 2, dvs att jag har hypomana skov  då har jag en period på tex fem dagar som jag knappt sover alls men är ändå jätte pigg, känner mig euforisk (väldigt lycklig), får bra självförtroende, kan spendera mer pengar än vanligt och får ökad sexlust, är mer aktiv som kan tex få för mig att storstäda väldigt tidigt på morgonen osv.

Sen har jag perioder då jag är "normal" men kanske ändå har en del ångest och så då det bipolära inte är min enda diagnos.

Sen kommer jag ner i en depression då jag tappar alla lust och motivation till att göra något, ligger mest i sängen och har mycket självmordstankar.

Så just bipolär sjukdom är ju en skovvis sjukdom, sen kan man ju ha andra diagnoser som ställer till det däremellan så klart.

ADHD/ADD, Borderline och Bipolär går ju in i varandra en del i symtombild. Så det är ju bra att du ska få göra en utredning, så kanske det blir tydligare vad du har.

Det går att leva med Bipolär sjukdom som med andra sjukdomar, det går att hitta rätt behandling så att man mår bättre.

Anmäl
2017-02-28 11:16 #2 av: rebbek

Bipolär sjukdom kan ju se väldigt olika ut. Jag har typ1 men har bara haft ett riktigt maniskt skov där jag gjort riktigt konstiga saker och haft lite psykotiska symptom annars har jag ett ganska stadigt mönster av återkommande depressioner och hypomanier.

När jag är hypoman så har jag flera dagar där jag är så upp i varv att jag knappt kan sova, hjärnan går på högvarv och tankarna snurrar, får en massa olika idéer om vad jag vill göra med mitt liv och blir sur på folk som inte hänger med. I början känns mina hypomanier oftast väldigt positiva men brukar sedan slå över i att jag blir väldigt lättirriterad och arg.

När jag är deprimerad vill jag bara sova mig igenom livet och fixar ingenting.

Det jag tycker du skall vara uppmärksam på är att ditt mående drastiskt förändrades när du fick antidepressiva, det var så min sjukdom upptäcktes genom att de utlöste en mani.

Tror däremot som föregående person skrev att det nog isåfall kanske är något mer än bara en bipolär problematik du upplever för man brukar ju vara frisk emellan skoven annars, jag har dock GAD så jag lider av ångest även emellan.

Anmäl
2017-03-11 17:36 #3 av: mjaoooo

Hej. Tack för era svar. Har nydligen som jag anade, precis fått veta att jag är bipolär. Varit manisk i ca en månad. Fyfan vad jag var uppåt... och legat runt som fan.. sket totalt i min pojkvän under tiden, det var bara jag jag och jag som gällde.
Dom tog bort velnafaxin och satte in serequel. Nu känner jag mig typ som vanligt. Deppig, orkeslös och sorgsen. Men som ni skrev , att de låter som jag har något mer stämmer... fått gad som diagnos. Ska snart utredas för misstänkt add/autism. Personlighetsstörningar står de i min journal att dom misstänker.
Fan vad trött jag är på livet! Fattar inte hur man kan va så hyper och nu helt jävla apatisk. Har inte för mig att jag var speciel glad eller lycklig under den maniska tiden. Mest irriterad mot alla i min närhet.
Så jävla viktigt att dra net på de maniska, jaja bara dra ner mig tills de enda jag orkar göra är att sova. Ska de va såhär?
Ngt mot min ångest som benzo kommer jag inte få... då jag missbrukat de, vill inte ha de heller.

Anmäl
2017-03-11 17:46 #4 av: mjaoooo

Har svårt för att förstå skillnaden på mani och hypomani, har läst om de.. men förstår inte vad som skiljer symptomen åt.
Vad har ni gjort när ni varit maniska.. som varit typiskt mani? Och vad är symptom på psykos?
Klart det känns som jag varit manisk, nästan psykotisk när jag vanligtvis är så nere och orkeslös.
Kontaktat människor, sprungit runt mellan olika myndigheter å "uträttat ärenden"
Knappt ätit, knappt suttit still. När jag väl suttit still har jag hållt på med telefonen, varit social, tagit selfies (för jag har varit sååå snygh), haft kontakt med killar.
Går på antabus men var ett litet avbrott så drack nångång, fattar inte varför man ska dricka när man redan är "full".
Känns mer som jag var hypoman när jag började med velnafaxin då var jag mer "normal"
Är så trött på att må så dåligt!! Gjort de sen jag var 13 😭😢

Anmäl
2017-03-11 18:36 #5 av: IaMiaMaria

Som jag förstått det så är hypomani oftare under en kortare tid tex några dar till veckor och att man gör saker som man i vanliga fall inte gör. Men ändå har kontakt med verkligheten. Man kanske festar mer, ligger runt som du skrev, shoppar en del mm.

Vid mani som man kan ha under flera månader så kanske man tar stora lån och reser runt och blir buddhist för ett tag fast man innan inte ens varit troende, som ett extremt exempel. Blir psykotisk för att man inte sover något om nätterna då man kan bli paranoid eller tro att man har magiska krafter.

Så det är lite skillnad, hypomani är man ändå sig själv men väldigt glad och uppåt och tycker att man själv och livet är positiv. Omgivningen brukar bara tycka att det är trevligt att man är så glad.

Men gränsen när det går över från hypomani till mani kan vara hårfin.

Anmäl
2017-03-16 14:33 #6 av: Funk4

Till #5 Förstår jag rätt då i att en person som är i en psykos dessförinnan (troligtvis) varit manisk, snarare än idag ett hypomaniskt tillstånd? Ungefär hur ofta kan man isf få psykoser (som "intervaller"?) utan att det diagnostiseras som Mani? Hjälper olanzapin bra, eller är det en kraftig medicin jämförelsevis, är bieffekter olika påtagliga? Kan det va ok att 'tillåtas' genomgå psykosen utan att medicinera, eller leder det till att läkemedel måste sättas in förr eller senare? Vem/vad avgör vad som är psykotiskt eller bara tokerier/engagerad fantasi/konspiratoriska grubblerier/mkt fritänkande...ja ni förstår - är det graden av lidande tex?
Oj vad många frågor det blev, det är väldigt intressant!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.