Har du hört dig för med vården om det du känner? Oavsett om det här är en diagnos eller inte, så är du alldeles för ledsen för att det ska vara ok. Du kanske kan få prata med nån som hjälper dig genom att stärka ditt självförtroende, berätta hur du ska tänka eller göra när du känner att det börjar "dra iväg" alltför mycket. Du kan behöva flera olika sorters hjälp, kanske medicin som gör dig jämnare i humöret, alltså inte lyckopiller, bara nånting som gör att du orkar kliva upp på morgonen, borsta tänderna, klä dig och gå ut genom dörren. En medicin som gör att du inte bara tänker negativa tankar hela dagen. En annan grej är att skaffa nån meningsfull hobby eller ett intresse som gör att du inte tänker på "dig själv". Att träffa nya människor, lära dig nåt nytt som att virka eller spela piano eller programmera dataspel? Börja rida? Engagera dig i nån välgörenhetsorganisation? Skjuta luftgevär på skytteklubb? (Adrenalinkick som kan vara bra för dig!) Bara att gå ut i naturen är dock ett av de bästa sätten att komma på fötter! Gå med i friluftsfrämjandet! Börja jogga! Få med dig en god vän eller kanske gå ut själv på en skogspromenad och koncentrera dig på vad du hör och ser, fåglar, vackra höstfärger… Och ta fikakorgen med! Om du inte känner att du får hjälp av vården, så måste du ta i ordentligt, så de förstår att du menar allvar! Säg inte att du bara är lite låg, då får du ingen hjälp. Säg att du ofta tänker på att det vore bättre för de andra om du inte fanns och hur du funderar runt ett avslut. Då måste de agera! Först måste du få näsan över ytan, och det kan vara svårt som attan, men du har gjort det bra som känt att nåt inte stämmer och att du vill ändra på det! Det är ett steg i rätt riktning! Önskar dig lycka till på alla sätt!

Tack tofflan! Jag tvingar mig upp tack vare att jag har barnen och sambon. Barnen behöver ju mat och kläder. Utan min familj vet jag inte hur det hade gått.. Är min sambo som förklarat för mig att det inte är helt normalt att ha det så här. Har nog mest trott att det är ett personlighetsdrag. Ju mer jag läser desto tydligare blir det att det inte helt normalt.

Och vad du än tror, familjen skulle INTE ha det bättre utan dig! Det finns inget barn i världen som skulle säga att det är bättre om mamma vore i himlen! Ingen vill att ens mamma ska åka till himlen! Alla barn vill att mamma ska bli glad igen! Bli frisk! Det är din skyldighet att dina ungar ska ha sin mamma i livet tills du blir hundra år! Minst! Det är inte dina äkta känslor och tankar som tycker det vore bättre för dem, det är den ledsna, svarta lilla skuggan på din axel som inte tror det kan bli bra igen. Men det kan det! Träffa en läkare, be om hjälp! Skriv upp och ta med dig en lapp med varenda sak du funderar över och gå igenom den, punkt för punkt, med läkaren. Fråga sambon vad han tycker du ska fråga om. Han kan ha helt andra funderingar än vad du har, men ack så viktiga! Glöm inte att notera hans svar, hasta inte igenom besöket, sitt kvar tills du fått hjälp eller en ny tid. Fråga vad han menar om du inte förstår. Den som är ledsen kan ha så svårt att hänga med i läkarspråket, som är svårt nog för en fullt frisk person! Och kom ihåg att inga, inga, inga barn vill ha sin mamma i himlen! Dina ungar vill ha en frisk och stark och glad mamma! Se till att du blir den mamma de vill ha och längtar efter! Den mamman du egentligen är, och den är du värd att vara! Låt barnen få tillbaka sin underbara mamma igen! Massa kramar!