Självhat depression TUNGT!

Alla kommer med goda råd om HUR jag ska vända trenden, må bättre och tycka om mig själv. Så här är det:

Jag har under SÅ många år, hela mitt liv, känt så djupt inombords att jag inte går att älska, ingen gör det och ingen kommer att göra det. Det finns INGET som ändrar det. Försvinner det NÅGONSIN och HUR i så fall???!!!!

Existerar men lever inte. I över 30 jävla år...

Har också självhat. Det är svårt. Som sagt va många kommer med goda råd. Du borde motionera mer. Du borde aktivera dig mer. Du borde vara mer social.

Om man inte tycker om sig själv så är det väldigt svårt att kunna se att någon annan skulle kunna tycka om en. Man behöver nån eller några personer runt sig som är generös med att tala om att de tycker om en.

Jag har en bra mamma och en bra samtalskontakt och en bra läkare på psyk. Det har inte gjort mig frisk. Men de finns där och tror på mig då jag inte gör det.

Omge dig med folk och djur som du tycker om. Det kanske inte är en lösning för dina känslor om dig själv, men det kan kännas bra att bry sig om andra en stund.

#1

Du satte ord på mycket. Tack. Så svårt att bli förstådd och jag orkar inte förklara längre..

Skönt att du har några omkring dig! Låter kanon.

Jag kan inte, har så svårt för umgänge. Jag har en psykolog nu under utredningen som är okej, men vi gör tester etc. Har ingen kontakt med min pappa och mamma är psykiskt sjuk. Önskar livet såg annorlunda ut.

Men jag har min hund, min ängel.

Vad bra att du har din hund. Djur kan ofta ge en mer positiva känslor än människor. Jag har två katter och utan dom vet jag inte vart jag hade varit idag.

Djur dömer inte och ger ovillkorlig kärlek tillbaka.

Bra också att du fått komma till en psykolog. Om du orkar så ta upp dina känslor om dig själ med hen.

#3 Ja min hund är min räddning. Även hund nr 2 (pappan till min hund) som jag är dagmatte åt. Precis! De kan de verkligen. 

Helt klart!

Vi pratar ju bara i utredningen, intervjuerna och testerna, men jag vet inte vad som kommer att ske när den är klar (vilken den är snart, just haft sista samtalet).  

Ja s.k. experter kommer gärna med glada tillrop och uppmaningar om hur "man ska vara". Lättare sagt än gjort och INGEN annan än du själv vet ju hur ditt liv ser ut och framförallt HUR DU MÅR OCH KÄNNER!

Att hata sig själv är inget man väljer, det är något som, i de allra flesta fall, uppkommer efter upprepade kommentarer, dåligt bemötande, överkrav, att bli lämnad/övergiven/sviken i ungålder, dålig självkänsla där man ständigt jämför sig med andra, som verkar så "perfekta" och "lyckliga".

Det går absolut att vända känslan, att uppleva att man faktiskt hat ett värde. Men jag tror inte att det funkar med hurtiga tillrop. 

Jag tror att man dels måste gå till botten med VAD det är som gör att man känner sig värdelös, hatar sig själv mm.

Sedan försöka (helst med hjälp av en duktig terapeut eller möjligen en god vän) hitta dina goda egenskaper, för det har alla! Det ska vara egenskaper som handlar om dig som person, inte saker som du presterar. Då är du fast i något annat. Att du måste prestera för att vara bra, bli omtyckt. Ingen bra sits!

Jobbar själv med detta, dock på egen hand, och det går väl lite haltande framåt. Men jag hoppas få professionell hjälp framöver och tror och vill att det ska gå att bli av med. Att hata sig själv är så förödande! Och många förstår inte känslan. 

Sen kan jag bara instämma i vad flera andra skrivit. Att ha bra och nära vänner är naturligtvis underbart och viktigt, men alla är inte förunnande detta. Men då kan umgänget med djur av alla de slag vara enormt värdefullt! Enligt mig nästan bättre  Djur är trofasta, ljuger inte, de uppskattar dig som du är, de dömer dig aldrig mm. Att få helt villkorslös kärlek från ett djur är fantastiskt!

Kram & lycka till!

ABSOLUT, VIST KAN DET VÄNDA
Då det ofta rör sig om näringsmässiga bristsymptom.

Känner till ett exempel där två möttes, kvinnan hade vist intresse för mannen, men trodde aldrig att han kunde bli intresserad av henne.
Med liv på varsit håll, funderade han inte på vad han kände för henne.
Båda har svårt att tro att någon kan älska dem.
Nu, 10 år senare, börjar deras vägar mötas...
Och gissa vad glad hon är :)