Anhöriga

Att leva med bipolär

2016-03-24 11:31 #0 av: Anonym

Vet att sånt ter sig olika, även depression, ångest mm.
Men som anhörig, finns det något att tänka på?

Och brukar ångest, depression ofta hänga ihop med bipolär?

Anmäl
2016-03-24 11:38 #1 av: Kneko

Just för att alla är olika så kan det vara bra att faktiskt fråga personen i fråga om de tycker det finns något man ska tänka på. Det funkar inte för alla med bipolär, men det var min första tanke i alla fall och hur jag vet att Jag skulle vilja bli bemött.

För det är viktigt att känna att folk lyssnar på en och tar en på allvar. (För mig, alltså).

Anmäl
2016-03-24 11:47 #2 av: Anonym

#1 I detta fallet har precis personen fått reda på ett den är bipolär så nytt för personen också.

Anmäl
2016-03-24 12:14 #3 av: Kneko

#2 Det kan vara bra att ha konversationen med personen ändå. :) Fråga om det är något speciellt hen vill att du ska tänka på.

Anmäl
2016-03-24 12:20 #4 av: Anonym

#3 Har gjort men personen säger inte så mycket, får inte ut så mycket av personen i fråga. Och jag behöver ju veta med, för att det ska fungera

Anmäl
2016-03-25 13:44 #5 av: hyvetytte

Att se personen och inte sjukdomen. Skyll inte på sjukdomen när personen beter sig på ett sätt som är obekvämt för dig eller kritiserar dig. Exempelvis: Jag är bipolär men har väldigt  sporadiska och korta skov, när jag är ledsen och kritiserar min sambo för något så kan han säga; "du är säkert i en deppig period nu". Detta gör mig tokig för oftast så är jag faktiskt helt "normal" och jag vill bli tagen på allvar trots att jag ibland kan vara deprimerad eller hypomanisk. 

Anmäl
2016-05-25 16:40 #6 av: Kira333

Jag är bipolär och har adhd, jag skulle önska att mina anhöriga var intresserade av att lära sig mer om mina diagnoser. Jag har själv varit tvungen att "läsa på" för att få förståelse för varför vissa saker är som de är. Det är lätt att känna sig korkad och dum när man inte är som alla andra. De dagar när jag är nere så känns allt tungt, även musklerna är kraftlösa och det värsta man kan säga till mig då är "Ryck upp dig!"
Jisses, kunde jag det så skulle jag naturligtvis göra det! Så jag önskar att mina nära och kära var intresserade av att lära känna mig- för även om jag inte är min bipolaritet, så är det så att jag har en sårbarhetsfaktor pga min diagnos: bipolär. Och det är bara att acceptera. Jag kan falla in i ett depressivt tillstånd för minsta lilla sak. Jag önskar att mina nära och kära visste att de inte kan ställa så höga krav på mig då.
Ibland vet jag dock inte själv att jag är deprimerad.
Jag är väldigt produktiv och kreativ under mina hypomana perioder och har svårt att lägga band på mig själv och kör gärna slut på mig själv och det i sig leder till depression. Alla är olika, så att fråga personen om det är något du kan göra för hen, är en bra början tycker jag. Att fråga mig något under en depressiv fas är lönlöst för då är jag oftast helt tom i huvudet och har inga svar att ge.

Anmäl