O.T/övrigt

Hur reagera på diagnosbesked?

2015-08-06 11:58 #0 av: Dazed&Confused

I förrgår träffade jag den psykiatriker som jag blivit remitterad till några veckor tidigare. Efter ett, vad jag upplevde som, ganska kort samtal fastställs att jag med stor sannolikhet lider av bipolär sjukdom typ 2, inom den depressiva sfären. Neuroleptika och SSRI på det, eftersom jag vägrar Lithium. Tack och hej, vi ses om några veckor.

Det är inte så att jag är förvånad, eller tagen på sängen på något sätt. Jag har fattat att det antagligen är så ett tag. Jag har haft kontakt med psykiatrin av och till under flera år, psykodynamisk terapi i fem år och SSRI i över tio (nu senast effexor som verkat kontraproduktivt). Förra svepet klinisk depression, sedan recidiverande depression och slutligen då bipolär sjukdom. Fastän att jag visste så har jag blivit så satans nedslagen av detta, som att jag i ett slag tappat kontrollen, reducerats. Vem ska jag berätta för? tänker jag. Mina föräldrar? Min arbetsgivare? Varför det? Jag är så himla rädd för att det skulle göra att folk börjar se på mig på ett annat sätt, förvänta sig annorlunda saker, analysera eller tycka synd om. 

Hur reagerade ni på diagnosen? Hur reagerade omgivningen? Väljer ni att berätta? Varför/Varför inte? Hur har diagnosen påverkat din självbild? Hjälpt/inte hjälpt?

Anmäl
2015-08-06 12:06 #1 av: Pialinn

Blomma Så länge du fungerar i samhället finns väl ingen anledning att berätta för utomstående. För familjen bör du nog berätta och be dom läsa på, så dom får bättre insikt om din sjukdom.

Fick diagnosen för 50 år sen och det är bara de närmaste som vet. Mår jag dåligt säger jag bara att jag är deppig.  Är det åt andra håller leker ju livet! Skämtar

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2015-08-06 12:19 #2 av: Dazed&Confused

Tack för ditt svar Pialinn, det låter vettigt. Ja, varför skulle det egentligen vara något man skulle behöva "komma ut" med? Det är ju som att begära att folk med andra kroniska sjukdomar ska berätta för varje och envar. Jag vet inte vart jag fått det ifrån, det är väl hela stigmatiseringen antar jag.

Anmäl
2015-09-13 15:13 #3 av: [bluepearl]

Jag kan väl känna att det är en lättnad att berätta, men det beror ju på vad för liv man har och vad man känner. Finns inget måste i det. 

Jag ska på utredning med start på onsdag, de misstänker starkt bipolär och ev ADD, för mig kommer det att bli så galet skönt att få veta. Men samtidigt sorgligt. Som ett "jaha, vad gör jag nu då?" Men på det stora hela okej. 

Jag kommer att berätta och gå ut med det, lite för att få vara ifred också. 

Anmäl
2015-09-13 18:56 #4 av: Pialinn

bluepearl!       Blomma

Du bör tänka på vilka du berättar för. Familj och vänner kanske bör veta, men var försiktig med att berätta för folk du inte känner så väl. Man vet aldrig hur folk reagerar när de får veta att man har psykiska problem.

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2015-11-22 17:42 #5 av: DarkGayLord

Jag har varit in och ut i psykiatrin sen jag var 14 och aldrig fått diagnos. Efter många självmordsförsök med resultatet -fortsätt bara med din psykofarmaka osv..
Både bipoläritet och annat har diskuterats men aldrig fastslagits. Har haft två jävliga år och sen äntligen fått en riktig utredning. Nu är jag diagnosticerad med bipoläritet och trolig adhd. För mig var det en väldig lättnad med diagnos. Jag tycker det känns skönt att ha ett namn på varför jag aldrig mått bra. Visst jag kan bli lite bitter över att jag fått den så sent och att jag kanske skulle kunnat må bättre i många år men är glad att det äntligen händer något. Alla på jobb och vänner visste redan att jag i perioder mår dåligt psykiskt så jag har valt att inte dölja någonting. Men det där måste man förstås känna efter själv!

Anmäl
2015-12-27 08:16 #6 av: [bluepearl]

#4 Nej, jag kommer att berätta, det behöver visas offentligt att det inte är något konstigt med oss som har det. Vi är som alla andra, en del har problem med ryggen, jag har problem med umgänge. Men det innebär ju inte att när jag träffar en ny person, att jag presenterar mig som "Hej, jag heter xxx och är har asperger, bipolär". Det är ju som att presentera sig på samma sätt, fast med ryggproblem och det är nog inte så många som gör.

Men det är så många som skäms, och inte vågat prata om det. Det tycker jag är synd ❤

Anmäl
2015-12-27 08:18 #7 av: [bluepearl]

#4 Och, om någon reagerar negativt, säger det mer om dem än mig. Och vill folk prata om mig, så får dom göra det, det gör de ändå. Inget jag bryr mig om.

Anmäl
2016-01-21 18:02 #8 av: Candela

Jag har berättat för en del vänner och klasskompisar på universitetet (när det har kommit på tal). Däremot har jag inte sagt något till mina föräldrar. Jag tycker det är lättare i kontakten med nya människor, för de har inte samma förutfattade meningar om mig som min familj som har känt mig hela livet har.. Min mamma har t.ex. en ganska naiv syn på psykisk sjukdom, och det här med bokstavsdiagnoser "tror" hon inte på.

Anmäl
2016-01-23 11:31 #9 av: Dazed&Confused

Nu var det ju ett tag sedan jag startade denna tråden. Tack för alla svar och tankar från er! Min attityd gentemot min sjukdom har förändrats ganska mycket. Jag skäms inte och döljer den inte. De flesta på mitt arbete vet, även om jag inte pratat med mina chefer om det. Jag berättar och gör ingen hemlighet av det om ämnet kommer på tal eller om någon är ignorant och dömande i diskussioner om psykisk sjukdom. Jag har överlag fått positiv respons på min öppenhet, folk som själva vågar berätta etc. De som inte kan ta det så bra är min familj, särskilt min mor. Om jag säger något som inte passar eller är kritisk, skyller hon på bipoläriteten i övrigt försöker hon ignorera den i stil "jag tror inte du är bipolär, så farligt kan det inte vara". Men vet ni, det är ok och handlar ju snarare om att det är hon som inte kan hantera situationen och ev. känslan av skuld. 

Det jag saknar är kontakten med andra med samma typ av problematik, så är det någon som känner för det så skicka ett pm. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.