Anhöriga

Om man inte kan komma över svek och lögner

2014-11-22 19:30 #0 av: solskugga

Vad gör man om man inte bara kan ”komma över” något som ens sambo gjort när han varit hypoman?

Han hade en mkt intensiv kontakt med en annan. Allt var hemligt, han ljög en massa. Det var jättejobbigt! Jag visste ju då inte ens vad bipolär sjukdom var eller att han gjorde det han gjorde pga det.

Har försökt ta upp det med olika personalkategorier på psyket, men alla bara avfärdar mig. Jag får höra saker som ”har du inte kommit över det än?” (Uppenbarligen inte!) samt att "det var ju inte han som gjorde allt det där".

Visst, jag förstår det rent intellektuellt. Men känslomässigt… Speciellt eftersom en liknade sak hände för länge sen (dock då utan förklaring).

Så vad ska jag göra?? Jag VILL lita på honom. Känna samma trygghet och närhet som förut. Men det går ju inte bara att bestämma sig för det…

Extra svårt är det då han inte verkar vilja ha någon närmare närhet med mig.. Visst, han ger mig kramar och så, men inget mer. Känner mig som en hundvalp..

Har själv gjort små försök (men det är ju också svårt pga allt som hänt). Men antingen så får jag noll i respons eller så tar han bort mina händer och säger att det kittlar eller är obekvämt. Inget mer.

Jag mår bara allt sämre… Och det går inte längre att prata om.. Ämnet är så laddat, känsligt. Han känner sig nog pressad. Därför har jag försökt att bara vara neutral, men ”tillgänglig”. Men det verkar inte heller funka..

Kan tillägga att vi tidigare provat det mesta. Familjerådgivning och parsamtal på psyket. Dock utan resultat. Kanske också beroende på att han själv inte vill prata om just detta. 

Vet att han inte saknar lust (har upptäckt det vid några tillfällen), men det verkar bara gälla just mig. Ledsen

Dock förnekar han att han inte känner något för mig. Han älskar mig mer än jag kan förstå, säger han.

Efter allt som hänt är det ju också extra känsligt för mig, att han liksom inte vill ha mig gör att jag ibland tvivlar på att det bara var hypomant.. Och alla bipolära söker ju inte upp en ny partner… (Jag är själv bipolär o har aldrig varit i närheten av något sånt, trots att jag borde ha anledning…)

Förstår att ingen kan ge mig nåt råd, men jag måste bara få skriva av mig. Har ingen annan att prata med.. Har t.o.m. i princip blivit ”utsparkad” från psyket… Anses överkänslig.. Personal blir ”kränkta” när jag utrycker min frustration över att inte få nån hjälp… Hyschar

Kan tillägga att det inte handlar om svartsjuka, utan ett problem från min uppväxt, med mkt lögner o svek. Något som jag (utan resultat) har försökt att få terapi för. 

Nu har jag helt gett upp hoppet om att få hjälp av psykiatrin. Har återgått till min gamla strategi (från min uppväxt) att bara stänga in allt inom mig o döva alla jobbiga känslor med alkohol och/eller Stesolid. Vet att det inte är nån jättebra lösning, men jag varken ORKAR eller VILL må så här dåligt! Sover

Och – det här är INTE bipolärt. Faktiskt. Jag vet hur det känns. Detta är ”bara” en total uppgivenhet. Då man inte kan påverka sin situation, på något sätt (det är som ni säkert förstår många saker som ligger bakom mitt mående).

Men – jag är så ENSAM! Har INGEN att prata med… Därför skriver jag här.. Storgråter

Anmäl
2014-11-22 19:49 #1 av: Sjöstjärna

Du tror inte att det kan vara så att er relation helt enkelt tagit slut? Det kanske inte alls handlar om hans sjukdom eller om din uppväxt utan det kanske bara handlar om er två och att ni inte passar ihop? Ibland är det enkla svaret som är det rätta.

Anmäl
2014-11-22 20:47 #2 av: solskugga

Visst har jag tänkt i de banorna. Många gånger..

Men han blir djupt olycklig om jag ens nämner skilsmässa...

Han hävdar bestämt att han älskar mig djupt, att det är lika starkt som när vi träffades mm. Eftersom jag oxå älskar honom så vill jag föståss tro på det, men känner ju ibland detta tvivel.

Men vad göra? Han bryter ihop (ordentligt, på riktigt) och gråter förtvivlat om jag förslår att vi ska gå skilda vägar. Vädjar, bönar, ber... "LÄMNA MIG INTE!!"

Jag är ju rätt kluven. Jag älskar honom och vill leva med honom, men som det är nu (och har varit i många år) så mår jag inte heller bra av situationen som den är nu..

Osäkerheten -älskar han mig verkligen? Och avsaknaden av riktig närhet. Det får mig att känna mig gammal och ful och tråkig...

Kanske är han asexuell? Han har själv sagt att det kanske är så  när jag läst en artikel o frågat honom. Men vad vet jag?

Det var ju annorlunda förut. Men iofs så har det mest varit jag som tagit initiativet till ALLT vi gjort. Precis allt. Men då vet jag ju inte vad han egentligen vill och tycker... GUD vad jobbigt!!

Enklast vore ju förståss om vi kunde prata om detta, det fattar jag ju, men det GÅR bara inte! Det är för känsligt, infekterat o låst. Annars har vi alltid kunnat prata om allt...

Inser att vi borde söka hjälp.. men dels har vi provat, dels är själva ämnet så känsligt för honom...

Önskar att man kunde ta nåt blodprov typ för att se vad en person verkligen känner för en.... Nu får jag bara tolka och gissa... *suck*

Anmäl
2014-11-22 22:45 #3 av: Sjöstjärna

Det räcker inte att säga att man älskar någon, man måste göra det också, och visa det. Att han inte klarar av tanken på ett uppbrott betyder inte att det är rätt för er att vara tillsammans, det betyder bara att han mår väldigt dåligt i sig själv.

Du kan bara styra dig själv, inte honom. Så eftersom du inte kan räkna med att han kommer att ändra sig så har två val, att acceptera relationen precis som den ser ut eller att lämna honom. Om du bestämmer dig för att lämna honom så är det ditt beslut och inte något som du behöver diskutera med honom, du har rätt att fatta det beslutet på egen hand. Om du väljer att stanna så har du å andra sidan accepterat att han är som han är och då får du vara nöjd med det.

Anmäl
2014-11-23 15:57 #4 av: solskugga

Du har nog helt rätt. Häller med dig i det mesta du skriver.

Problemet är väl nu snarare att jag så gärna VILL tro på det han säger (även om jag tvivlar ibland.. )JAG älskar ju iaf honom, trots allt, trots att jag inte kan/vågar lita på honom. 

Sen KAN jag inte lämna honom... även om jag flera gånger tänkt tanken (då det känts som jobbigast). Dels för att jag inte klarar att se honom så ledsen (ett dåligt skäl, jag vet). Men jag har också gjort en skrämmande upptäckt. Att jag inte KAN få en egen lägenhet, pga att jag saknar jobb.. Och - han kommer nog inte bara att flytta frivilligt, bara för att jag ber honom o pga att han skulle kunna skaffa sig ett eget boende.

Så därför håller jag mig till ditt alternativ två. Jag "accepterar" att han är som han är, att ingenting troligen kommer att förändras. Men jag mår inte bra av det. Blir tvungen att döva känslorna av förtvivlan på olika sätt.. inte bra, men..

Jag VET att ingen annan kan lösa detta problem åt mig o det gör ju inte saken bättre. Ibland känner jag att min enda möjliga väg ur detta är att dö.. Då behöver jag inte en lägenhet. Och han kan inte hindra mig att lämna honom på det sättet. Dessutom slipper jag se och märka av hans förtvivlan över att bli lämnad. (Jag VET att det inte är nån bra lösning, men ibland känns det faktiskt som min enda lösning på problemet..) 

Anmäl
2014-11-23 17:29 #5 av: Sjöstjärna

Du tycker inte att du är överdrivet dramatisk nu? Att du säger att du inte kan lämna honom betyder inte att det inte går, utan att du har satt upp egna begränsningar som du tycker är för jobbiga för att möta och därför väljer du att se det som att det inte går. Det kan vara jobbigt att inse, men det är en typisk offer-mentalitet att sätta dig i en jobbig situation och sedan tänka sig att du inte kan ta sig ur det. So offer är det synd om dig och du kan inte förändra din situation på egen hand utan någon måste komma och hjälpa dig ur situationen, annars får du acceptera att du har det dåligt och fortsätta tycka synd om dig själv.

Jag förstår att din upplevelse kan vara sådan, men verkligheten är inte sådan. Om du verkligen vill förändra ditt liv och ha chans att börja om i en ny och bättre relation så har du möjlighet att göra det. Det finns alltid vägar att gå även om det inte alltid är lätt. Du behöver inte ha en egen lägenhet du kan dela lägenhet med någon annan, eller bo inneboende, eller flytta hem till dina föräldrar eller syskon eller vänner osv. Även om du inte har ett jobb nu så kan du hitta ett jobb, kanske inte ett heltidsjobb men deltid eller timmar, eller något där du jobbar hemifrån osv eller så har du väl sjukersättning eller kan få bostadbidrag eller liknande.

Du kan säkert hitta massor med skäl tillvarför inte det går heller, det kommer du alltid att kunna göra, så länge du inte verkligen vill lämna honom. Så välj gärna att stanna, men var då ärlig mot dig själv och stanna för att du vill och inte för att du inbillar dig att du inte har något val.

Anmäl
2014-11-23 18:22 #6 av: solskugga

Bara en liten undran (mitt i all min osäkerhet o förvirring kring min sambo).

Har du, Sjöstjärna, någon erfarenhet av Bipolär sjukdom? Själv eller som anhörig.

Hoppas du inte tar illa upp, jag undrar bara eftersom det är lite speciella omständigheter just kring denna sjukdom o hur man då reagerar/agerar. 

Även ni som tyckt att hennes inlägg var bra får gärna svara på frågan.

Det hjälper mig att ta ställning o fatta rätt beslut.

Menar inte att såra någon eller påstå att ni har fel, vill bara vara säker på att ni verkligen förstår själva problematiken kring Bipolär sjukdom. 

Anmäl
2014-11-23 18:34 #7 av: Sjöstjärna

Ingen fara alls, jag menar inte heller något illa med mitt tidigare inlägg utan jag vill bara att du ska få en annan syn på din situation som utmanar tanken på att du inte har några val. Jodå, jag har erfarenhet av bipolär sjukdom, inte av någon som har enbart bipolär sjukdom men i kombination med ett par andra diagnoser. Jag vet att förutsättningarna skiljer såg åt väldigt från person till person och jag vet också att det är väldigt lätt att hamna i en situation där man tror att man inte längre klarar någonting för att man har åkt på så många smällar tidigare eller för att omgivningen är "snäll" nog att ständigt påminna om hur lite man klarar eller hur mycket problem man har. Den egna viljan och tron på sig själv är jätteviktiga att behålla och vara rädd om och lyssna på, för du kan mer än du tror.

Anmäl
2014-11-23 18:47 #8 av: solskugga

#5

Hade inte hunnit se ditt inlägg innan jag skrev.

Nej, jag överdriver inte. Jag ser mig inte som ett offer. Jag ÄR uppgiven, men det är för att jag verkligen FÖRSÖKT hitta lösningar på alla mina problem, utan att lyckas (inkl. att söka hjälp från olika håll).

Och jag KAN inte flytta!! Det är ingen undanflykt eller ursäkt. Jag KOMMER inte att få något jobb i framtiden, är långtidssjukskriven oxå och FK överväger att ge mig sjukbidrag pga det (o det är mkt låga summor vi pratar om). Jag kan inte flytta in hos någon, har gamla föräldrar som varken har plats, lust eller möjlighet att låta mig bo där. Som jag skrev fån början så har jag en rätt jobbig uppväxt, vilket alltså i mitt fall innebär att jag har en mkt dålig kontakt med mina föräldrar, varav den ena är alkoholiserad. Har ett syskon, som inte står mig särskilt nära. Hon anser att jag ska klara mig själv, har aldrig lyft ett finger för att hjälpa mig, så att be att få bo hos henne... glöm det!

Vänner - har inga...

Men, jag ber inte att någon ska tycka synd om mig. Jag tigger inte om sympati. Jag berättar bara om min situation, för att dels få skriva av mig men sen kanske få höra någon annans åsikt. Men jag vill inte bli påprackad en massa sanningar från någon som kanske inte ens förstår min situation. Någon som bara tror att allt går att lösa om man bara tänker positivt osv.

Man måste inse att ibland finns det problem som ÄR olösliga!!

Om jag nu, som jag gör, "väljer" att stanna hos honom, så är det faktiskt så att jag inte har något val! Jag gör mig inte till offer, säger bara sanningen.

OK, jag skulle väl kunna bo under en parkbänk eller nåt, men det är fel årstid för det nu...

Jag ställde från början en fråga. VAD GÖR MAN FÖR ATT BÖRJA LITA PÅ EN PERSON IGEN? Har inte fått nåt direkt svar på det.

Jag har aldrig sagt att jag VILL lämna honom, bara att situationen är mkt jobbig!!

Vet inte vad din avsikt är, men jag mår iaf inte bättre av dina "enkla" lösningar, som kanske funkar för andra, men inte för mig. Eller påståenden om att jag gör mig till offer, precis som att jag hittar på när jag beskriver hur jag inte kan hitta nån lösning. Jag presenterar FAKTA. Inte undanflykter. Och jag vill inte att nån ska tycka synd om mig. Jag ville bara ha lite råd och tips och TILLIT och i samband med BIOPLÄR SJUKDOM!

Anmäl
2014-11-23 19:09 #9 av: Sjöstjärna

Det finns inget svar på din fråga om hur man gör för att börja lita på någon igen helt enkelt för det finns inget du kan göra åt det. Förtroende är något som man bygger upp under lång tid och det är din sambos jobb att bygga upp det förtroendet hos dig. Om han inte gör det så finns det inget du kan göra för att börja lita på honom igen.

Vad gäller "mina" enkla lösningar så är sanningen den att livet inte är så himla komplicerat egentligen, det är oftast vi själva som gör det svårt för att vi inte vill eller kan acceptera förutsättningarna så som de är.

Jag hoppas du får de svar du vill ha av någon annan och att de hjälper dig att må bättre.

Anmäl
2014-11-23 23:38 #10 av: solskugga

OK. Sorry... Det var inte min mening att starta nåt slags bråk.. 

Det är bara så himla jobbigt att inte ha NÅGON att prata med! Därför brukar jag ibland skriva här. Men inser nu att det inte var nån bra idé.

Jag fattar att du har rätt. Man rår själv för hur man har det. Man gör hela tiden val och de valen leder till att man hamnar på en viss plats. Om man inte kan/klarar av att göra förändringar så är det ens eget fel. Då är det bara att gilla läget, döva känslorna eller ge upp livet som gäller..

OBS! Missförstå mig inte nu! Snälla! Jag är inte sarkastisk. Ironisk. Söker inte medlidande. Försöker inte vara dramatisk.

Jag ger bara uttryck för vad jag tänker och känner. Jag känner mig inte som ett offer. Jag ÄR bara ensam och totalt uppgiven. Och livet för mig är totalt meningslöst. Det är inget jag "bara säger". För mig är det totalt likgiltigt om jag lever eller är död. Det spelar liksom ingen roll. 

Jag ville bara få klarhet i vad min sambo egentligen känner för mig.  Jag hör ju vad han säger, men tilltron har fått sig en rejäl törn. Att flytta leder ju inte till att jag får veta något mer/kan lita mer på honom, vilket var min grundfråga.

Men nu lägger jag ner den här tråden. Allt blev bara fel. Sorry igen...

Jag ska nu bara varaTyst

Anmäl
2014-12-12 20:04 #11 av: LoTuss

Hej Solskugga!

Vill bara säga att jag känner starkt med dig!

Måste opponera mig lite mot Sjöstjärna. Möjligen vill hon/han bara väl, men jag upplever det som att hon/han förminskar och missförstår din fråga/ditt problem?

Jag vet ju inte om jag kanske också missuppfattar dig, men när jag läser dina inlägg så får jag uppfattningen att du bara är OSÄKER på hans känslor, inte att du VERKLIGEN VILL LÄMNA HONOM. Stämmer det, eller?

I så fall så löser det ju inte alls dina problem att bara flytta ifrån honom! Det blir ju bara som att fly... Och du kommer ALDRIG att få veta om hans känslor var äkta eller inte..

Jag vet själv (av såväl egen som andras erfarenheter) hur just bipolär sjukdom kan förändra människor totalt!! De kan göra och säga saker som inte alls ligger i deras natur. De är helt enkelt inte sig själva. Har fått lära mig att vid bipolär sjukdom så blir det nån förvrängning i hjärnan så att man tänker helt annorlunda. Och sen styrs man BARA av känslor.. Det kan ge sig olika uttryck. En del köper en massa saker (som de inte ens behöver, men just då bara känner att de MÅSTE ha!), andra kan, som din sambo/man bli som "besatt" av en annan person (och efteråt förstår man inte ens vad man såg hos denne..). Det är i den maniska/hypomana fasen. (uppåtperioden i bipolär sjukdom, när man är i neråtläget så kan man på samma sätt vara totalt övertygad om att det är bäst och t.o.m. helt naturligt att ta livet av sig...). Det är en HEMSK sjukdom! Både för den drabbade som de anhöriga. Speciellt eftersom man oftast inte ens själv känner sig det minsta sjuk...

Förstår att du har tappat en massa tillit, men du får försöka "läsa mellan raderna" i det han säger och gör. Det kan hjälpa dig i att lägga märkte till om det han säger verkligen är sant.

Likaså, hur reagerade han efteråt, när han blivit frisk? Viftade hann bort det? Blev han djupt ångerfull? Likaså, jag får uppfattningen att ni varit ett par en längre tid, då borde du vid det här laget veta hur han EGENTLIGEN är. Brukar han vara "flirtig". Ha hemligheter. Försöka stöta på andra osv. Om inte - då är det en stark indikation på att hans agerande bara berodde på sjukdomen.

Det kan också vara orsaken till att han verkar avvisande. Han kanske helt enkelt har så starka skamkänslor över vad han gjort mot dig (om än omedvetet o pga sjukdom). Har HAN fått hjälp att prata med någon om det som hänt?

Jag vet att många bipolära mår MYCKET dåligt när de väl tillfrisknat och insett vad de gjort.

Styrkekram till dig Solskugga! Och lycka till!

(Och jag tycker inte alls att du bara ska bli tyst bara för att någon "trycker ner dig"/får dig att må dåligt. Du har lika stor rätt som alla andra att bli bemött med respekt och förståelse. Och skriva vad du känner o tänker.)

Anmäl
2014-12-13 00:59 #12 av: [GråHäxa]

#11 Mycket bra skrivit!

Jag tycker precis som LoTuss, Det låter inte som att du vill lämna honom och då skall du givetvis inte göra det. Jag förstår att det är svårt för er att prata om vad som har hänt. Men jag tror ändå att ni verkligen behöver just prata. Han blir jätteledsen när du pratar om skilsmässa skriver du. Om du pratar med honom om det någon mer gång så kanske du kan säga till honom att om inte skilsmässa så vill du istället att ni pratar om det som har hänt, Att du behöver det för att kunna må bra. Han kanske egentligen också behöver prata om det men skäms så mycket så att han istället stänger det inom sig.

Jag hoppas att löser sig för dig och låt inte dumma kommentarer påverka dig. Alla löser problem på olika sätt 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.