Mani/hypomani

Saknar den jag var när jag var manisk…

2014-04-12 17:16 #0 av: peppermint

Jag är en kille på 29 år som dragit på sig mer och mer problem sedan första inläggningen på psyk. Ett ställe, hur sjukt det än låter, jag har positiva minnen ifrån. Jag känner att det mesta är positivt som jag tänker tillbaka på, eller i alla fall mer positivt än nu. 

Ju längre tiden går desto mer uppgiven blir jag. Vet inte om det beror på nuvarande medicinering(300mg lamictal/dygn) sporadiskt intag av olika droger, eller en tilltagande depression. 

2006-2008 var när jag "mådde som bäst" iaf i perioder. Jag var då väldigt utåtriktad och charmig som person. Samtidigt gick det upp och ned och jag minns ju "vagt" att jag led av extrem ångest periodvis. 

Jag pluggade under den här perioden och blev trots kaos, stormiga förhållanden och sporadiskt bruk av alkohol och droger klar med min examen. 

Någon gång 2007 blev jag inlagd för första gången och då mådde jag ju inte bra, men det vände snabbt och jag blev utskriven med lyrica som medicin mod GAD. Knas. Träffade i samma veva en tjej som det inte heller var rätt ställt med och vi var väldigt förälskade, jag manisk och det drevs efter ett tag på av alkohol och droger. Blev missbruk.

Det har varit mycket skit sedan dess - behandlingshem + all möjlig skit. 2011 kände jag att jag var på väg in i det där maniska igen, helt utan "kemisk hjälp" men det släppte och jag blev bara deprimerad. Allt komplicerar ju saker, men jag har flera gånger funderat på att lägga ner min medicinering och hoppas på det bästa. Allt är bara grått och jävligt nu…

Nån som känner igen sig i det här? Vad fan ska jag ta mig till…

Anmäl
2014-04-12 19:02 #1 av: millib

För det första behöver du sluta med droger och alkohol.
Man mår så mycket bättre om man kommer ifrån den skiten, det är bara väldigt kortsiktiga lösningar men som får en att må skit i längden, med ökad ångest och abstinens, dålig sömn och ökad risk för båda depression och mani som följd.

Har du någon kontakt idag inom psyk? Du behöver stöd och hjälp för att klara det och du kanske behöver medicinändring, Lamictal är ju ganska snällt och man kombinerar det ofta med antidepp. Men det har heller ingen skydd mot Mani.

Jag vet att man kan sakna manin/hypomanin men det man måste komma ihåg är att i princip efter varje mani kommer en lång och jobbig depression som följd. Är det värt att vara manisk i 2veckor för att sedan ha ett helvete resten av året? (Nu vet jag inte hur dina perioder ser ut).

Att i ditt fall sluta med lamictal skulle inte göra dig någon skillnad om du vill åt manin, då den iaf inte har något skydd mot mani som jag skrev tidigare. Utan du behöver nog något mer uppåt och då menar jag antidepp. Täta besök med någon samtalsperson/grupp, hjälp och stöd för att sluta missbruka och en tät läkarkontakt son kan ha koll på ditt mående.

Rutiner! Sova, äta och skita på bestämda tider är A och O för ett välmående. Börja med det så kan du komma en bit på vägen.

Anmäl
2014-04-13 09:56 #2 av: peppermint

millib tack för ditt svar! Så Lamictal ger inget skydd mot de maniska faserna. Min läkare sa att det i första hand hjälpte mot det, men mankan ju inte lita på dom så ofta. Förr när jag gick in i en manisk fas kunde jag liksom "hålla igång" den på olika sätt, men då hade jag vänner kvar. Det har jag ju inte längre. Min mamma dog för ett par månader sedan i cancer, och det är ju en faktor till att jag mår som jag mår antar jag.


Du har rätt, droger är ju ingen bra lösning, dessutom ger de mig ju inte den där "grundtryggheten" som är så viktig. Funkar knappt längre. Blir lite gladare kanske, tillfälligt ångestfri inte mer. Nu var det ju länge sen jag hade ett förhållande också, tog slut 2011 någon gång. Det är väldigt länge, 2 år för mig. Jag har regelbunden kontakt med min läkare och psykolog och det hjälper mig att hålla mig flytande, men det går liksom neråt hela tiden. 


Har t.o.m börjat fundera på självmord "på riktigt" den här gången, vilket blir väldigt obehagligt efter ett tag och ju mer jag försöker skjuta bort dessa tankar, desto mer fäste  får dom med skuldkänslor och annat som följd. Blir till en "kall" ångest som känns främmande och avskärmande. Jag försöker hålla "skenet uppe" så gott jag kan inför det som är kvar av familjen, men det är svårt och tar på krafterna.

Tack för ditt svar, och att du tog dig tid att fundera! 

Ha det fint!

Anmäl
2014-04-13 17:13 #3 av: millib

Att du skriver att du har bra minnen från psyk är inte för mig konstigt, jag har bara bra minnen i princip därifrån. Det är ju där de har hjälpt mig! Tycker det låter som att du borde läggas in igen. om du inte har/kan berätta för din familj hur dåligt du verkligen mår och inte har några vänner kvar har du inget direkt skyddsnät.

En inläggning medans du inte är riktigt "där nere" än kan vara mycket positivt då du förhoppningsvis orkar påverka din inläggning mer.
Du kan säga att du måste få hjälp med missbruk, mer kontakt.

Jag tänker terapi i grupp, där du har chans att knyta nya vänskapskontakter och kanske kan få ett mer socialt liv på längre sikt.

Du kan ju alltid ringa och prata med någon psykjour, låta dem få veta att du finns därute och att du inte mår så bra...
Att få lova en okänd röst att man lovar att ringa om det känns tyngre kan ibland vara den hjälpande och avgörande handen till att man tar steget att våga må bättre.


Anmäl
2014-04-16 08:54 #4 av: peppermint

millib Det där med gruppterapi låter som en bra ide! inget jag prövat än, men funderat på ett tag faktiskt. Mina inläggningar brukar ha varit vid den här tiden på året, och då har alltid sommaren kommit som en bonus, när jag skrivit ut mig. Sen har jag ganska ofta träffat nån trasig brud där - med lite romantik som följd. Därefter en helt manisk/hypoman sommar med droger och alkohol. Alltså är det inte direkt hjälpen jag fått som känns positiv såhär i efterhand, utan det där andra. 

Men nu vore nog det bästa att lägga in mig då jag tror att jag skulle kunna vara mer mottaglig för hjälp. Känner mig ju mer nere nu, än med akut ångest. Hursomhelst är det här skit och jag sitter här med helt andra - dumma ideer.

Anmäl
2014-04-17 17:39 #5 av: millib

Men ta och lägg in dig då, be om hjälp.
Är du villig att få ett slut på på allt elände måste du vilka själv.
Sluta träffa trasiga brudar, ni gör ingn nån tjänst genom att dra ner varandra längre i skiten.

Det du måste fråga dig själv är, vill du vara manisk för att må jvligt mycket skit efteråt? Är svaret nej måste du göra nåt åt ditt liv och din situation, hur svårt det än är.

Anmäl
2014-04-22 09:32 #6 av: Pialinn

Läste nåt av en som tror att vi lever flera gånger.

Varför ta livet av sej, när man måste gå igenom samma sak i nästa liv?

För mej blev livet lättare ju äldre jag blev. Jag hade en bra läkare som la in mej när jag behövde det som mest, men det verkar vara mycket svårare i dagsläget att hamna på psyket.

Som millib skrev: sluta med droger, ta kontakt och få hjälp till ett bättre liv.


Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2014-08-07 13:12 #7 av: litenvovve

Hur mår du idag och hur har det gått? 

Känner igen mig SÅ väl i din berättelse. Låg fem månader på psyk via LPT denna vändan och det behövdes nog. Sedan den 27 december är jag helt drogfri och nykter.  Har en hög tabletter som jag tar dagligen, annars är jag inte människa! Men det GÅR! Jag saknar manierna som tusan men inte att leva ett liv som ständigt påverkad av diverse substanser. Och det ena leder till det andra! 

Jag tror på dig! Kram! Hjärta

Anmäl
2014-08-10 23:06 #8 av: blackfriday

Känner igen mig! Tycker drogande har hjälpt mig att överleva ibland. Speciellt när livet känns som en riktig öken.


Anmäl
2015-05-06 08:07 #9 av: Jagifokus

I feel you! Vet hur det känns. Mitt bästa tips är att, håll i hatten, minska, helst sluta helt, med mediciner; -om du kan. Och drogerna, från gräs till whatever, gör du dig en tokstor tjänst om du skippar omedelbart bums. Med dem kommer du bara fortsätta sitta fast i dimman. Jag vet hur sugigt detta låter, men att faktiskt göra något av livet, tvinga dig att motivera dig själv för att lyckas i livet, är det bästa råd jag någonsin kan ge. Du lever bara en gång, så ta vara på det du har. Att komma in i arbetslivet kan ta emot, jag vet, men att till slut vara där, hitta rutinerna och få struktur på livet, är så mycket bättre än medicin och droger. Tillsammans. Och det kommer finnas dagar där allt känns fucked up. Meningslöst. Men det är då du måste stå på dig. Du är det viktigaste du har. Ta hand om dig!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.