Har det gjorts någon omfattande utredning? Eller gör de sin bedömning bara på att de känt dig såpass länge?

Gör man en ordentlig utredning, kan det ju faktiskt komma fram saker som ex.vis läkaren sett men psykologen missat, eller tvärtom. Om du inte är 100% öppen mot båda, vilket nog ganska få är, så är det ju inte säkert att de ser samma saker hos dig.

Och känner du att du mår bättre av medicinen, kanske du inte ska fästa så mycket avseende vid vad den faktiska diagnosen ska vara. Och missförstå inte detta; det är klart man vill veta vad man har för åkomma, men det är väl ännu viktigare att man kan må hyfsat bra.

Jag är väldigt rak mot dom båda. Jag anser väl inte att det gjorts någon direkt utredning mer än samtal och några pappers tester. Känns väl inte att det var rätt läge att sätta en sån diagnos kanske. Gör som du säger, tar det inte särskilt allvarligt. Diagnoser är ju mest läkarens riktlinje för vilka symtomer man har.

Been there. Jag har varit med om att vårdpersonal har varit våldsamt oense om vad min problematik beror på, det var faktiskt väldigt förvirrande och jobbigt för mig. Inte ovanligt att speciellt just olika yrkesgrupper inte håller med varandra! Så det enda man ska fokusera på är om behandlingen man ges hjälper en eller inte. Värt att notera är att det är väl läkare som diagnoserar bipolär, ej psykologer, rätta mig om jag har fel. 

Jag har dagar då jag känner mig frisk som en nötkärna och inte känner igen mig i diagnosen, man ska inte låta sånt påverka en för mkt tror jag 🙂Jag har tvivlat på diagnos och då bah "men jag behöver nog ingen medicin klarar mig säkert fint utan!"… Och så går det nån vecka och vips har jag köpt flygbiljetter till nån dum ö jag fått för mig att bosätta mig på, eller hoppat av skolan och beställt 200 målardukar pga är plötsligt superambitiös konstnär haha. Så, eh, gör inte så är väl vad jag försöker få fram, lyssna på läkaren om du litar på hen.

Sån här jag aldrig varit. Visst går jag in i saker men det gör jag med medicin också. Känns bara som att jag tappar mig själv ibland med medicinen. Att jag vill vara glad men inte kan känna dom känslor jag vill. Förtroende för läkaren? Tja kanske fram tills vårat senaste möte. Jag fick igenom en minskning på medicin och blev arg på honom och fick bara kommentaren att jag verkade ostabil och borde äta antidepressiva. Jag tycker det är ett sundhetstecken att faktiskt kunna bli arg. Det borde väl jag också få vara?

Vissa mediciner kan man, tycker jag och har hört beskrivet från många andra, verkligen känna hur de verkar. Hur de tar ner en när man vill upp, och upp en när man vill ner, verkligen påverkar ens hjärna. Starka stabiliserande talar jag om då. Inte en helt behaglig känsla, och svår att vänja sig vid. 

Absolut är det ett sundhetstecken att bry sig iöht. Läkare har ju den där tendesen att se allt som ett symtom och som en del i ens sjukdomsbild. Kan kännas väldigt nedvärderande när man uttrycker något och inte känner sig hörd iöht. Kan bli helt tokig på sånt, som att de viftar bort vad det än är man säger.

Tycker du ska begära en ordentlig utredning. Det ska man få, och medicineras du för en bipolär sjukdom så ska du även utredas. Det kan skjutas på om pat. är i dåligt skick, men vill du ha svar så tycker jag du ska be om en formell utredning :)

Ja det är något fruktansvärt provocerandeonär man blir bortviftad. Men pratat med min psykolog om det och hon säger att jag ska säga till honom hur jag känner det och helt enkelt stå på mig. Vill jag inte behandla i förebyggande syfte så behöver jag inte det. Och absolut inte att full dos om jag inte vill det. Utan att jag bestämmer själv. Utan att han ska skrämma mig. Hon blev riktigt arg jag får se hur jag gör med utredning. Har tänkt flera gånger på att jag ska kräva en bättre utredning. Just nu har jag så fullt upp med ny behandling så jag orkar inte riktigt bråka med honom mer än jag gör redan. Den senaste tiden har vi bara bråkat. Eller ja, jag ställer mer kräv. Tycker inte att jag ska må så mycket bättre i nästan 5 månader utan medicin. Visst hade jag lite kortare stubin osv men med medicin hade jag 2-3 dåliga dagar i veckan. Utan medicin var det 2 gånger i månaden och lite medicin är det ca 1 gång i veckan.