Hej.
Så här är det. Jag är för närvarande sjukskriven pga. depression, men har sedan några månader tillbaka funderat på om jag kanske "är" bipolär.. eller vad säger man?
Jag sa inget om mina funderingar till läkaren då jag fick sjukskrivning samt antidepp, men jag har tänkt att jag kanske borde släpa arslet ur vagnen för utredning framöver.
Vilket leder mig till denna fråga, visst ska man göra utredningen under en uppåt-period?

Lite bakgrund för den som är nyfiken:
Anledningen att jag gått i dessa tankar beror på att mina känslor pendlar ganska rejält och fort. Allra särskilt mellan två lägen. 
Periodvis är jag helt hög på livet (vilket det givetvis inte är något fel på.. till en viss gräns). Livet känns då lite som en drog och jag kan inte få nog. Det måste hända saker hela tiden, vilket jag ser till att det gör. 

Jag märker av dessa perioder väldigt tydligt i mina relationer, då jag först är helt i extas över personen i fråga. Något som ALLTID vänder lika plötsligt som relationen upptogs. I början känner jag ofta intensiva "själsliga band" till den andra personen och ja.. nya människor överlag. Ibland har människor bett mig att tagga ner, men jag har inte kunnat förstå för mitt liv vad de menat, just då.

Jag har även en historia av att i dessa perioder få för mig att jag bara MÅSTE ha en person och tror ju såklart att jag kan få vem jag vill, bara sådär. Självförtroendet har varit helt på topp och det har känts som att jag har alla möjligheter i världen. I dessa stunder har jag gjort minst sagt impulsiva och driftiga saker för att ro det i hamn. 

I övrigt så har jag under mina uppåt perioder diverse projekt som jag är helt överfokuserad på. Har liksom svårt att tänka på någonting annat och dessa projekt blir nästan till ett beroende, för att väldigt tvärt bara läggas ned. Ibland blir jag så uppe i det blå att jag får nedsatt aptit och ibland så kan jag nästan hetsäta. Sover mindre och jobbar mer då jag har så mycket energi.
Oftast brukar dessa uppåt-perioder avlösas av större eller mindre dippar av meningslöshet, trötthet och jag känner mig bara sjukt värdelös och liten. Att livet känns allt annat än magiskt och jag gråter eller sover bort all min lediga tid. Ett vakum.

Folk i min närhet har även uttryckt att jag har tendens att få plötsliga vändningar. Som jag tidigare skrev, särskilt vad gäller förhållanden, men även vad gäller planer och projekt. Att det är svårt att hänga med i svängarna.

Men som sagt, det här ska jag gå och prata med någon med framöver. Så snart jag orkar.