Annons:
Etikettrelationer
Läst 1958 ggr
trillis
12/6/13, 2:39 AM

orolig för framtiden. igenkänning? tips?

Hej. jag har på senare tid kännt en hopplöshet vad gäller mycket, och tänkte skriva av mig lite här och kanske någon känner igen sig? Jag är nog i ett lite förvirrat läge, även om jag tills för väldigt nyligen har ansett mig vara så väldigt stabil och säker i mig själv osv. Men det där är lite instabilt har jag märkt.. heh..

Nu är det väl det där med "stabiliteten" eller deppigheten som det gäller. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här inlägget, men försöker såhär: 

Jag har en partner som har adhd och bipolär 1(den som är mest svängande väl?) dock tog det ett tag för mig att inse att han faktiskt var väldigt sjuk, men nu är det tydligare.

Han har väldiga problem med sömnen och sover ibland bara 2-3tim per natt(blir oftast att han somnar vid 7 8 på morgonen, men ibland inte alls, trots mediciner: 1 mot mani, en för nedvarvning, och en för att somna)

Jag själv brukar inte ha problem med sömnen, har gått lite sämre med det på senare tiden, men jämför med hans och då är det ju inte så farligt. 

Jag har inte utrett mig för bipolär men skulle misstänka att jag har någon slags diagnos som liknar den.

Har ganska svårt för att be om hjälp eller stå på mig i sammanhang med psykolog osv. Men kan känna att jag kanske skulle fått lite annan hjälp eller att nån skulle fattat, men det är ju lätt att säga i efterhand och så. Har haft psykolog-hjälp för några år sen men hon var lite en sån som typ suckar och gäspar och missförstår, men eftersom jag var lite självhatisk och kanske feg så bad jag inte om att byta. gud vad hon inte gillade mig förstår jag i efterhand.

Grejen är den att jag är så sjukt orolig för hur jag ska fungera i arbetslivet sedan när jag går ut min skola (går folkhögskola, och det är väldigt krävande men på ett lagom sätt som jag kämpar med att orka med)  Hur fan ska det gå sen.

 Jag tvivlar på att jag kan plugga på heltid på högskola för jag har så svårt att koncentrera mig. Jag blir rätt ofta skitdeppig så att jag bara vill stirra in i en vägg, ibland får jag infall att jag ska skada mig själv ordentligt, men brukar inte gå så långt när de känslorna kommer. Ibland är jag jätteeuforisk och vill prata om exakt allt exakt samtidigt och det är svårt att hinna med allt jag vill säga göra, diskutera och sedan -pang vill jag bara bli lämnad ifred och får ofta huvudvärk och ont i kroppen. det här är känslor som jag brukar ha dagligen. Märks en del utåt men jag brukar upplevas som superharmonisk när jag är jättepanikslagen så man läser nog inte mig super. Åtminstone inte hur det känns inuti mig. Jag tror att många skulle gissa att jag överdriver när jag beskriver men det är på riktigt. Det pågår skitmycket varje dag som inte nödvändigtvis syns utanpå.

Jag har rätt lätt för att anpassa mig och typ "härma" beteenden så att jag ska kunna fungera i olika sammanhang. Och misstänker att det är lite det och att jag inte anses så skränig gör att allt verkar toppen! 

Jag upplevs nog som ärligt och naivt överengagerad i de arbeten jag haft, och det beror nog på att jag varit jätteengagerad. Sedan har jag förstås krachat gång på gång och ändå försökt hålla upp tempot, men kännt att jag bryts ner mer för varje gång. Mer och mer trött och stänger av. Samtidigt så backar jag mer när jag stänger av och det känns bra, men vill inte backa från för mycket bara, blir lite avstängd.

(trodde aldrig jag skulle kunna få arbete tidigare då jag hade panikångest ofta, paranoia och social fobi, men lyckades ändå i början av 20års åldern)

Det jag känner nu är att jag är inte riktigt redo att arbeta igen, alltså jag vill inte kracha gång på gång och sedan köra vidare för jag märker hur mycket jag försvinner i det. Men jag vet inte hur jag ska hantera det för det känns som att människor i min närhet och runtom tror att jag fungerar som någon "helt vanlig" människa som tar in lite lagom med info eller tar det chill när det behövs och lunkar på och strävar på, jag funkar verkligen inte så och jag vet inte hur jag funkar för hittills så känns det som att jag har inte blivit helt förstådd i min trötthet och mina svängningar. Den enda som verkar fatta ordentligt vad jag menar är en vän till mig som gått in i väggen, samt min pojkvän som då är bipolär och har adhd.

Sedan så tyder en del på att jag skulle ev ha ADD men det är svårt med diagnoser när det inte är helt fastställt och är väl inte så att jag önskar mig det, men det känns lite svårt att ta hand om mycket som jag förväntas göra, när jag innerst inne vet att kraften inte finns. Och kraften är sämre med åren. 

Jag är nu snart trettio.

Tacksam för tips och råd, eller om det är någon som undrar något och vill hjälpa till, eller om någon känner igen sig lite. 

(snälla skriv inte om det är för att kritisera mig personligen och liknande för har lite svårt att hantera det just nu)

Tack

Kram

  • Redigerat 4/23/21, 9:46 PM av Lia
Annons:
millib
12/13/13, 7:41 PM
#1

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver… Har i alla år kämpat på och kraschat gång på gång… Fick min diagnos Bipolär 2 i juni i år och efter att ha börjat med medicin känner jag mig bättre, men långt ifrån bra. Är fortfarande sjukskriven då jag kraschade rejält innan jag blev inlagd och fick en diagnos. Det du beskriver låter som depression/stress, grov sådan. Jag pendlade också under dagen och fick höra att obehandlad Bipoläritet kunde utvecklas så, finns ett namn för det som jag ej kommer på. Jag tycker iaf att du ska kontakta öppen psyk, dels för att du är medveten om att du du inte mår bra och dels för att du faktiskt tänkt tanken på att skada dig själv. Och jämför dig inte med min pojkvän när det gäller sömn eller dylikt. Du vet att en människa behöver 6-8h sömn/dygn för att fungera normalt. Att han är manisk och ej sover som man bör göra betyder inte att du har normala sovvanor jämfört mot honom. Samla kraft och mod och ring psyk. Hur jobbigt det än är så gör det.

// Milla - Alpaca och Peruan
http://www.millasmarsvin.n.nu/

Upp till toppen
Annons: