Annons:
Etikettdiagnos
Läst 192 ggr
A
7/26/21, 6:55 PM

Vuxenpsykiatrin- 3 års utredning

Jag vill och tänker inte hänga ut mitt team på det statligt äga bygge. Jag fyller 34 år detta året, och hamnade efter Bup på vuxenpsykiatrin. Sedan jag va ung uppvisade jag tidiga ”varningssignaler” Min första diagnos, dyslexi. Där efter fortsatte letandet efter en underliggande diagnosen. När alla olika bensodiazepiner och centralstimulerande betades av utan resultat förstärktes läkarna och psykologerna att de måste finna den ”sanna”, den underliggande diagnosen. För behandlas den korrekt kommer mirakulöst allt annat falla på plats.

Jag var en försökskanin från 15år till 30. Då en ny kurator började som jag hade turen att få. Hon förklarade efter bara två möten att Bipoläritet kan ofta få fäste efter gymnasiet fram till tidiga 30åren.

En ny kurstor börjar, jobbat där en vecka kommer in med nya ögon och viktigast en annan läroplan.

Läkare har under alla år satt på du autismspektrat, jag har psykossjukdom. Vanföreställningar, hört röster jag ej vågat erkänna fullt. Denna fantastiska underbara kvinna, Anna.
Anna räddade mitt liv och tog sig an många möten med min familj där hon beskrev vad det innebär inte bara för mig, utan nästan till större del min närvaro.
Jag checkat mig själv flera gånger om dagen, mor och syster ringer med ”kryptiska”, eller väl förberedda och formulerade frågor där dom lyckats lista ut på mina svar vilken nivå jag är på och dom kan då ta nödvändiga åtgärder.

Många av mina 22-33 år har varit sluten vård för min egen säkerhet. Med åren så förstår jag min diagnos, eller mina diagnoser och mitt aggressiva/våldsamma upplopp mot min egen kropp och själv tar en bråkdel vad mina närstående känner i vad jag tror är hjälplöshet.

En diagnos kommer sällan ensam. Dom delar is hej vilt inom psykiatrin. Men min, och all era familjer dom delas inte it mer än en gång.
Hur otroligt jobbigt det är att leva med, olika för oss alla på något sätt, så snälla måste vi komma ihåg vännerna och familjen och deras tysta inombords lidande.

Jag vet vi alla kämpar och jag tar ofta på mig en offerkofta. Men nu slutar det! Jag följer min KBT och blottar mig. Visserligen anonymt men jag hoppas verkligen tiden och engagemang här kan leda till en givande tid. Sociala fobin och rädslan för att vara utomhus kanske andra känner igen ? Det hade varit fantastiskt och tragiskt i samma sekund.
Glöm bara inte vad alla andra gör bakom kulisserna för oss. Och jag hoppas jag kan vara ett positiv eller melankolisk internet stöd för den som vill.

Mitt första internet forum och första inlägg så jag ber om ursäkt för novellen. Kontroll är något jag inte föddes med.

  • Redigerat 7/28/21, 1:51 AM av Lia
Annons:
Niklas
7/28/21, 8:19 AM
#1

Tack för att du delar med dig! Det är värt mycket.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Upp till toppen
Annons: